hejsan !
nu ligger jag i sängen och kollar tv och surfar på internet, sjuk som vanligt :'(
men imon tror jag att det blir skola, hoppas på det för ska köpa lite grejor på stan.
har börjat gjort lite armband, lite kul ibland faktiskt!
men nu tyckte jag att det var dags att ni får veta lite om mej, jag är 13 år och har blivit mobbad i nästan hela mitt liv, i 6 år iaf.
jag blev mobbad i skolan, det har förstört mitt liv, allt var ett ständigt gråt... helatiden vara stark mot hårda ord, blickar, utfrysning, jag ska senare lägga in en text jag skrev om mobning om mej själv.
det är fortfarande jobbigt att prata om jonsbo fast det var nästan 2 år sen...
men på slutet at höst terminen i skolan så gav jag upp^
jag gick inte till skolan, stannade hemma , skolakde, flera veckor!
då bytte jag skola till annaskolan, det va en bra skola, men DÅÅÅÅÅLIG undervisning, eftersom jag hade gått på en komunal skola så låg jag långt före alla andra så jag gjorde knappt någonting jag redan visste, som om att börja i 4:an.
sedan blev det bråk mellan mej och en tjej och hennes storebror, ucsh va dåligt jag mådde då!
jag fick hot brev, anonyma samtal där dom kallade mej hora, bitch osv.
men allt det orkar jag inte ta upp nu, men iallafall, jag älskade alla där, jag hade så sjukt kul där!
men jag är ju en sån nörd att jag vill gå till skolan och lära mej något, gillar matte och slöjd, så jag bytte ju delvis från annaskolan till olympica.
Jag började i olympica efter sommarlovet, altså började jag där i 7:an.
åh, jag triv så super i olympica!
jag älskar värkligen olympica, jag har så sjukt bra vänner där, killar och tjejer, jag har gått där i 5 månader men känns som om jag har gått där i 5 år!
jag har väldigt bra vänner i både 6:an , 7:an såklart, 8:an och några i 9:an, men det som gör att jag blir slut om dagarna är för att det är så sjukt långa dagar för mej där, jag går upp 6 och kommer hem 17.15...
jag åker buss ca 2 tim varje dag, 40 min till skolan, sedan en till buss som tar 15 min sedan går jag till station och tar 40 minuters bussen hem.
jag har fått riktigt bra vänner, det är min kaktussyster fanny ahlbom, min bästaste hetaste geting syster amanda åberg, ebba borg, marcus doverholt, hanna westbom, stina agner, linnea gustafsson, amanda arrenius,mickaela sundell, magdalena sundell, emelie sjögren, och sen fler folk!
och jag älskar värkligen er, jag litar på er till 100 %!
oj, justja, jag har ju glömt en sak, det enda som har fått mej att gå kvar i jonsbo var min '' bästavän'' sedan så gick allt åt helvete mellan henne å mej, vi slutade prata och blev fiender, hon orkade nog inte stå emot och vara med den töntiga tjejen...
Det finns en annan andledning att jag har orkat stå på mina ben, min familj, min familj och mina vänner är värkligen mitt allt, om det förvinner så förvinner jag.
jag älskar djur också, vi har lite anorlunda djur, vi har 5 älgar också :$
och sedan så har vi 2 katter, jag och min syster emelie har en varsin, tigra heter ems katt och min klump till katt heter nasse xD
vi har 2 hundar som heter morris och zebben.
våra älgar heter Elvis, Frida, Fina, Skrållan och Linnea.
vi hade 2 till älgar men en av dom har vi sålt, Maja, hon blev såld till nån sur gubbe i tyskland, och sedan Nelly, åh min älskade Nelly! hon dog, och det har jag inte kommit över än, allt skedde så snapt, hon var en annorlunda älg, hon var grå nästan vit och älgar ska ju vara bruna och ha bruna ögon, men Nelly hade klar blåa ögon och var grå/vit... åh vad jag saknar henne!
och mitt absoluta favorit djur var våran hund Dallas.
den hunden var den snällaste hunden som någonsinn har funnits! jag orkar inte skriva om han nu, blir så ledsen... det var ca 5 år sedan han gick bort men saknaden är stor...
Här kommer texten jag skrev till en uppsats i svenskan, det är en helt sann historia, jag skriver i form så att det var mobbarna som skriver :
Jag ser henne, jag förstår henne. Men är för svag för att hjälpa, för rädd för att vara stark, jag hänger med i gruppen.
Hon blir utsatt varje dag för hårda ord, slag och blickar, hon bryter ihop på golvet och gråter.
Alla står som fån och gör ingenting när hon ligger på golvet och gråter för den hårda smällen mot hennes rev ben, han som sparkade henne skrattar, hon ligger på golvet och den enda som bryr sig är lärarna.
Dagarna, veckorna, åren går och inget är bättre, bara sämre...
hon finner all tröst hemma, så hon är inte i skolan så mycket.
Hon skolkar, varje vecka.
Tillslut så blir hon hemma i flera veckor och gråter, allt är ett ständigt gråt.
Sedan så orkar inte hennes mamma och släktingar se henne ledsen varje dag, allt dom vill se är ett leende, men det kommer inget...
det kommer inte ett leende på flera år, 6 år i hennes liv har varit ett stort svart hål.
I mitten av 6:an så sa hon emot, och allt blev värre, hennes bästa vän lämnade henne, det var droppen.
Hon bytte skola, där mådde hon bra, väldigt bra.
Sedan inträffade en stor sak, hon blev osams med en tjej och hennes storebror i 9:an, ingen gillade dom.
Hela klassen var på hennes sida, men dom var starkare, det kom ut hot brev, hemska hot brev och dolda samtal, hon svarade och blev kallad hora, bitch osv.
Det storebrodern gjorde sade hans mamma att det var straffbart, han var ju över 15.
Den utsatta tjejen ville straffa honom, för hon orkade inte stå emot och vara den lilla snälla tjejen längre, alla sade till henne att ärligheten varade längst, så hon var ärlig och snäll mot alla, men fick ett helvete tillbaks.
Det tog flera veckor med detta fall, polisen kunde komma in i bilden, men hon vela inte förstöra någon annans liv, hon var för snäll. Det enda hon tänkte på var att lilla hon skulle förstöra en annans persons liv, och det kunde inte hon, då hade allt bara blivit större, polisen hade kommit in, det hade blivit rättegång och han hade fått en '' prick '' i protokollet.
Nu ångrar hon att hon aldrig gjorde det, för det var ju anmälningsbart och hon var sårbar då och det enda hon behövde var kompisar, trygghet, men allt var som bortblåst med vinden när allt var slut, så hon kunde inte stå emot där heller.
Han tackade aldrig, han slutade bara, slutade titta på mig, men det var fortfarande jobbig för henne att stå emot, så hon bytte skola igen...
Nu mår hon bra, och nu ser jag henne som jag borde ha gjort för flera år sedan, som snäll.
Alla som mobbade henne ångrar sig. Men vi har förstört hennes liv, hon går med en stor klump i magen varje dag till skolan.
Även till den skolan som hon har kompisar, helt underbara vänner som ser vem hon är.
Det såg inte vi, vi var för svaga att stå emot när vi redan var populära, det var tryggare för oss att trycka ner henne, att se henne komma ut ifrån toan helt knall röd i ansiktet av tårar när lektionen började igen. Så var dagarna, helatiden tårar i hennes ledsna ansikte.
det var det jag har skrivit, så nu vet ni lite om mej, hoppas ni kommenterar!
// Licia ♥
.JPG)
